tisdag 31 mars 2015

Mitt liv förr.....


Igår läste jag ett inlägg på Facebook, som satte igång många tankar. Den handlade om hur personen ifråga var innan hon gick in i väggen, före sin diagnos fibromyalgi. Den gick rakt in i hjärtat och det kunde lika gärna handlat om mig själv, och min resa! Här kommer min berättelse om hur mitt liv var då:

Jag levde i en ovanlig/vanlig familj, det fanns en sambo/"Någon",  mina barn och "Någons" barn. Barnen boddde 50/50, de bodde var fjortonde dag, de kom varannan helg. Det var fyra barn, det var tre, det var två eller ett. Det kom pojkvänner in i familjen  och vårt hem var min borg. Vi levde ett rikt socialt liv, med grannar som bara knackade på och klev in. Vi hade stort umgänge, det byggdes en stuga åt sambons familj vid kusten då jag självklart skulle finnas med för markservice och fix en hel sommar, höst och vinter. Det drevs ett eget företag, jag jobbade som förskollärare. Det var markservice, tvätt, disk och städning. Skjuts till förskola, sedan även skola & fritids i staden 1,5 mil bort. Det har skjuts till fritidsaktiviteter, kalas och läxläsning och allt annat med fyra barn. Det var kontorsfix för företaget och hjälp åt alla som behövde. Det var socialt umgänge varje helg, ofta hemma hos oss. Då skulle det bjudas på något att äta, dricka, kaffe och fika. Disk, plockande och städ efter gäster..... Alltid med ett leende på läpparna, ja visst kan vi göra det känns som den fras jag ofta använde. Sedan flyttade min pappa till byn, då blev det hjälp med städning, handling och sjukhusbesök då han var dålig. Pappa blev sämre och han avled, där kom sorgen och saknaden efter honom. Det var många roligheter och resor, det var mycket jobb med hus, trädgård och någon jobbadw mycket. Det var ju så som jag trodde att vardagen, livet skulle vara. Min värk kom smygande, den kom och gick. Höfterna ballade ur, krycka och sjukskrivning. Fick diagnosen fibromyalgi, fick bli tvångs omplacerad till skolans värld och jobbade upp mig till 75% och fick 25 % sjukpension/sjukersättning. Livet fortsatte i ett rasande tempo, fortsatte leva som vi alltid gjort. Fick borrelia och var riktigt dålig och var helt sjukskriven i 1,5 år. Här började min övervikt komma, då jag var lika snabb som en snigel när jag skulle förflytta mig, jag kunde inte köra bil på flera månader. Kunde inte handla, eller städa men gjorde det oftast ändå med min envetenhet. Efter denna sjukskrivning började jag sakta arbetsträna och jobbade mig upp till min 75%tjänst. Två av barnen  flyttade hemifrån, två kom och gick med olika boenden. Det var högstadiet och mycket testning av någons barn och gymnasiet för min yngste. Jag var mycket sjuk, heshet, feber och förkylningar, sliten kropp. Det var många varningssignaler från kroppen som jag inte lyssnade på. Det blev många kvällar med grannar och vänner, resor och fester. Högt tempo....... Jag fortsatte säga: Ja, visst! Ok, och fixade med fika, mat och dryck! Jag skulle kunna beskriva mig själv som en duracellkanin och ja-sägare. Stred och slet för att alla skulle ha det bra! Men var tog jag själv vägen? Magen funkade sämre och sämre nya läkarbesök och utredningar,  laktosintolerant och IBS. Allergi, och en trött sliten kropp....

Så kom april 2010! Då mitt liv stannade, det tog tvärstopp. Från att ha levt så här i femton år, så på en vecka blev jag lämnad av sambon, som ville gå sin väg och inte leva sitt liv tillsammans med mig längre. Bonusdotter som inte kom längre och sonen som bodde mest hos sin pappa. Kvar blev jag, i hemmet som varit min borg.... Med frågor, tankar och en massa funderingar. Sen följde ett år, med många bakslag, ren överlevnads instinkt, många tårar, mycket ilska och frustrationer. En del av alla vänner försvann, andra tog vid och grannar kom inte riktigt på samma sätt. Den fd sambon skulle ta med sig sitt pick och pack, vilket jag packade ner i lådor då jag inte orkade vistas i samma hus/rum mer än nödvändigt. Får reda på att "Någon" har träffat en ny kvinna. Detta berättade inte Någon, utan en god vän till oss båda. 
Jag skulle fylla femtio år.... 

Huset som varit mitt boende i 18 år, skulle säljas, det skulle bodelas, det skulle stylas för försäljning med fotografering och visningar.... Sen skulle det budgivas, skrivas papper och dessutom hitta ett nytt boende till mig. Det blev nya frågor och funderingar att handskas med ville jag bo i byn, eller lockade staden? Svårt att fatta beslut!!! Jag skulle titta på lägenheter, flera stycken. Fick nytt boende, hemmet skulle rensas, packas och sorteras. Flyttas, packas upp, fixa och dona. Börja pendla till jobbet 60 min i vardera riktning/dag. Semester, ensamhet och en enorm trötthet. Hösten 2011, ramlade jag på jobbet  väldigt illa. Sträckte/gjorde illa bägge armarna och axlarna. Kunde inte klä mig eller använda dem utan ihållande smärta, sov dåligt, stressen gjorde sig än en gång  påmind. Då kom kraschen/väggen emot mig!!! Sjukskriven på heltid....

Det blev sjukgymnastik för armarna och samtal med samtalsterapeut. Här börjar sakta mitt nya liv, vi har nu kommit till våren 2012. Min resa till livet här och nu startar. Jag har fått stresskänslighet, behov av återhämtningstid och en obefintlig själv känsla. Jag har svårt att bestämma mig, drar mig undan från umgänge och då speciellt större fester och umgänge med gemensamma vänner där jag kan stöta på "någon". Här börjar en resa, en resa att komma upp ur djupaste dyn, ut ur mörkret och sorgen över livet som var... 

Jag slutar här för stunden, jag tar en paus i mina tankar och funderingar. Men det kommer mera, det kommer en fortsättning om någon dag.

Men det är sen kväll och jobbdag i morgon, så sängen väntar.

God Natt Världen ♡♡♡






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar