Är i ett skov, kroppen skriker rakt ut och jag kämpar på... Fibron är konstig, den kommer när man minst anar och det går inte att springa ifrån den hur gärna man än vill. Värst är när händer och fötter inte hänger med och när tankarna skenar genom huvudet och fel ord ploppar ut ur munnen. Musklerna bränner, det hettar under fötterna och i händerna sticker det. Denna märkliga sjukdom som förr kallades för "Sveda, bränn & kärrinsjuka" undrar om jag någon gång helt accepterar att jag har den? Att leva med den klarar jag för det mesta, men accepterar att jag inte kan göra allt det jag skulle vilja... Näe, det gör jag nog aldrig. Vill alldeles för mycket, gillar att göra alldeles för mycket saker och har så många roliga kreativa projekt som jag vill göra. Men nu för tiden har jag lärt mig hur jag ska kunna göra det mesta som jag vill göra. Genom att jag gör det i min egen takt. Jag ser till att jag har tid för återhämtning, jag har bokat in det i min almanacka. Ibland fungerar det, ibland blir jag lite otålig då tålamodet tryter :) För det mesta känner jag mig rätt nöjd trots allt, behövde bara gnälla av mig lite.... ♥
TACK! Mina barn, mina nära & kära samt alla mina fina vänner för att ni orkar med mig de dagar då allt inte är på topp ♥
Med tanke på hur mycket inspiration och glädje som du delar med dig av vore det väl skrutt om vi inte accepterade att inte ens du kan vara på topp hela tiden. Hoppas du känner dig bättre snart och jag ser också fram emot att träffa dig på pysselträff i Gånghester. Kramar
SvaraRaderaHoppas att det lättar snart. Det är jobbigt när kroppen säger i från och man inte riktigt kan styra över det men jag vet att du brukar känna igen tecknen och vara lyhörd för vad kroppen säger. Jag saknar mitt bloggande och kollen på kära bloggvänner. Just nu räcker inte tiden till att blogga själv men jag tittar in här då och då och blir alltid lika inspirerad av dina små texter och funderingar. Du är klok du Åse! Jag är glad att jag lärt känna dig i cyberrymden. Många kramar.
SvaraRadera